Nu är måttet rågat! (jag älskar gamla myntade fraser) Igår slog jag näven i bordet (en till!) Inte bokstavligen, men jag gjorde klart för mej själv att nu skall det bli ändring i huset. Sedan Khaled (Australien) flyttade in för ca 2 månader sedan håller huset på att förfalla. Scott bor ju här sedan tidigare. Också han australiensare. Och tillsammans blir de en australiensare för mycket. De är lata och lortiga. Inte nog med det: de bjuder gärna in sina landsmän för fest. De somnar sedan gott på våra två bekväma vardagsrumssoffor. Ni ska veta att det är ingen fröjd för ögat att se, för att citera U Lundell, snarkande raggsocksfötter och pipor och grapefruitskal det första man gör när man kliver in i vardagsrummet @ 9.30am. Det är svårt att tycka om medmänniskor om de är lortiga till sin läggning. Känn efter själv. Och har du känt efter och inte fångar den här känslan beror det på med all sannolikhet att du själv är en lortgris. Du är en av dem. Skulle jag upptäcka att självaste Declan skitar ned och inte städar undan sina urdruckna ölburkar och inte tömmer askkoppen på snuskiga cigarettfimpar skulle jag definitivt tappa intresse för honom. Jag anser att renlighet är en av de större faktorer som skiljer människan ifrån att vara djur. Ser fram emot vårat planerade husmöte på lördag när Scott kommer tillbaka från Australien. Det kan komma att gå hett till. Jag är förberedd. Med uppkavlade ärmar! Vädret i London skiftar. Ena dagen strålande solsken, nästa grått och disigt. Det är svårt att klä sej. Kom just på hur tjejiga bögar egentligen är. Har absolut inga fördomar mot bögar. Sedan jag för länge sedan blivit introducerad av min kompis Pontus till en del bögklubbar i den undre världen i London så har jag sett en hel del. Hursomhelst råkade jag skymta Paul, Pontus ex pojkvän, på buss 345 från Peckham mot Brixton. Smålog för mej själv när han smet ut i fel dörr för att slippa sej mej. Stackarn. Pontus och Paul bröt upp för inte så länge sedan efter ett stormigt förhållande som varade i över tre år. Två år för länge varade det skulle jag vilja säga. Paul betedde sej på bussen inte riktigt som jag hade väntat mej. Paul inbillar väl sej att jag står på Pontus sida. Eller någonting ditåt. Det är jobbigt att bryta upp. Det kan göra ont. Och det har vi alla gått igenom. The Road från 1977 är en makalös låt av Jackson Browne. Bäst just nu. Maine Road!! Tråkigare namn på en fotbollsarena får man leta efter. Manchester Citys hemmaarena heter så. Engelska lag med alla de coola arenanamn som inga italienska eller spanska storklubbar kan ens nå upp till hälften med: White Hart Lane, Pride Park, Loftus Road, St James Park osv… men Maine Road. För bövelen! Översätt det till ren svenska så låter ju t.o.m. Sävstaås IP riktigt maffigt. Utnämner härmed en tävling i ämnet. "Vilken arena låter mindre häftigt än just bröderna Gallaghers favoritklubbs hemmaarena Maine Road?" Jösses! Det blir svårslaget. Brad slipper åtminstone gå igenom denna smärta att bryta upp. I alla fall med den söta lilla australiensiska som han träffade på Dairies warehouse-party som var i lördags. Brad, cool trädbeskärare, hade en glad stund med tjejen i fråga. Berättade glatt hur de spenderade tiden tillsammans. Snogged her and all that, som Brad sa. Brad SMS:ade australiensiskan på måndagkvällen: "HI AGAIN. GOOD 2 C U.I ENJOYED LAST SAT. WE SHOULD CATCH UP AGAIN" Svaret han fick tillbaka från den nu inte lika fullt trevliga fröken var: "THANX 4 THE KISS AND I DONT WANT 2 C U AGAIN". Måste ändå ge Brad lite respekt för att han talade om historien. Tveksamt om jag hade gjort. Vilket nederlag! Lite ont gjorde måste det gjort. "I rummet i gryningen aska och fimpar och skivfodral snarkande raggsocksfötter och pipor och grapefruitskal och hon bredvid mej på vår hårda bädd, jag vart ängslig och rädd…" ...........................................-Ulf Lundell /e.m. Tillbaka.