Saxparty Min arbetskamrat Joel, en svart kille från Frankrike, går på saxofonlektioner varje onsdagkväll. Han berättade förskräckt för mej på torsdagsmorgonen, att när han kom in i klassrummet något försenad så sitter längst bak i klassen tjejen som Joel är lite förtjust i med sitt saxofonfodral öppet. I lådan ligger det intill saxofonen också en pistol!! Joel försöker låtsas som om han inte ser den. Hur man nu gör det? Halv-paranoid går han och sätter sej och försöker spela lugn. Joels kommentar till mej var: -And this girls seemed to be such a nice girl. What do I do now? Det skulle jag också fundera på. Hur uppvaktar man en tjej som man vet bär på en pistol i saxofon-fodralet? Situationen har blivit helt sjuk. Tjejen VET att Joel såg pistolen, och naturligtvis kan ingen av dem ta upp saken. Låst situation skulle jag vilja säga. Visst är livet fantastiskt? Sådana här historier gör livet värt att leva. Joel är för tillfället rådlös. Sommaren med Farr. Minns den med välbehag. -Deoooooh, skrek David bakom pianot. -DEEEEOOOOH, svarade jag och publiken. Vilken sommar! Vilket ös!! Kom tillbaka snarast David Farr. Herbal Viagra ska visst vara på ingång. Funkar det så borde ju hela världen bli glad. Man som kvinna. Det innebär totalt oberoende( för att det är naturmedel) och total konsumtion (ger dej power). En varning utfärdas dock för berusade våldtäktsmän som är ute i dåligt avseende. Om det nu fungerar… När vi ändå är inne på området rockmusik (D Farr) så meddelas det av säkra källor att mästaren själv, Declan MacManus a lá Elvis Costello, har gått och skiljt sej efter 15 år tillsammans med The Pogues förre basist Cait O´Riordan. Ryktena gör nu gällande att han har varit i Greenwich Village, New York för att leta efter boende. Han rymmer Dublin alltså. Vet inte riktigt vad jag ska tro om flytten. Det låter lite oroväckande i mina öron, för Greenwich Village låter mera som jazz än rock n roll. Tony ringde på fyllan vid 02-snåret på lördagnatten. Svamlade om både det ena och det andra och var naturligtvis bra på gång. Han hotade med att komma över på cykeln, det skulle bara ta fem minuter. Jag lyckades avvärja det hela tack o lov. Hursomhelst lyckades han få mej att skratta igen till en av hans historier. -Edward, do you know what? I set my hair on fire today at work! -What? -Yeah, I was using some inflammable spray and I can´t really tell what happen, but all of a sudden I was on fire. Vad ska man säga? Tony lyckas med det mest otroliga. Och en otroligt kul man att lyssna på. I lagoma mängder är han en fantastisk person. Du och bara du känner vad som är bra för dej. Fyndade på HMV igår på Oxford Street. Hittade Tom Waits "Used songs 1973-80" för ynka £5.99. En pärla som slår det mesta av det skräp som släpps dagligen på skivmarknaden. Det känns som om jag kommit till det stadiet när man går ut offentlig och är beredd att stå för orden det var bättre förr. Det känns lite tråkigt för jag vet att det kan låta gammaldags. Och vem vill låta gammaldags? Min flatmate Scotty berättade en rätt kuslig historia. Han upptäckte vid hemkomsten till Australien i sin plånbok någon dag senare efter långfärd genom Asien och bl a Malaysia, en liten påse med vitt pulver. Det visade sej innehålla amfetamin. Oj, tänkte Scott, och kom på att den legat där sedan han avreste från Australien 3 månander tidigare! Han hade bara glömt bort att ta ur den innan avfärd. Ganska så livsfarligt, med tanke på att Malaysia inte är nådiga i sina bedömningar när det gäller narkotikabrott. Scott bakom galler i 25 år och med vänsterhanden avhuggen borde ha varit en rimlig bestraffning. Där kan man snacka om flyt. Allt detta gjorde han förstås i sin ungdom. Nu vet Scott bättre än att hålla på med sådana dumheter. ................."What shall we do with the drunken sailor, ..................what shall we do with the drunken sailor, ..................what shall we do with the drunken sailor, ..................early in the morning "? ...............................................-David Farr /e.m. Tillbaka.